Enjoy...

Sitter och tänker på den viktigaste och jobbigaste dagen i mitt liv. Den dagen Junie föddes.
Alla känslor.
Alla tankar.
Alla frågor.
Allt man hade läst på. Inget som egentligen stämde. Dom underbara moderskänslorna man skulle få när barnet lades på bröstet.
Var det bara jag som inte kände så?
Det första jag tänkte var Oh shit! En helt ny människa, ett oskrivet blad, som jag och Jimmy ska skriva, iaf början. Vi ska göra till en fullt vuxen människa, så småning om. Visst hade jag känslor för Junie, men jag kunde inte säga: Jag-älskar- dig. älskade jag henne?
Jag kände inte den här lilla sårbara  människan. Kanske det blev så av omständigheterna. Ett skydd mot mig själv. Jag trodde ju allvarligt talat inte att jag skulle få behålla henne. Jag trodde faktiskt att hon skulle dö. Hur kunde en sån försvarslös liten varelse stå emot så mycket hemskheter?
Tänk om, tänk om vi hade åkt hem och hon hade fått kramper hemma. Hade hon klarat sig? Hade hon fått men av det?
Förmodligen inte, eftersom hon inte fått det på sjukhuset. Men där fanns det hjälp, hela tiden.
Jag kommer ihåg när sköterskan kom in i fika rummet med Junie i armarna och frågade om jag märkte nåntinng.
Jag stod där med en smörkniv i handen och tänkte: Va fan håller hon på med! Överlever hon utan alla sladdar och slangar! Sen började jag grina. Hon var fri. Då kunde jag säga att jag älskade denna underbara lilla sparv. Jag kunde gå med henne vart jag ville och jag kunde ta upp henne när jag ville! Nu var hon en "riktig" bebis. Vår alldeles egna lilla bebis.
Jag kommer aldrig glömma hur otroligt nervös jag var första gången hon fick sova med oss, i vårt lilla rum på sjukhuset utan maskiner som kollade puls, blodtryck och syresättning.
Det gick bra.
Alla andra nätter gick oxå bra.
Nu, snart 8 månader senare har det oxå gått bra.
Det var en upplevelse som man aldrig kommer att glömma.
Nu vet jag att det aldrig varit något fel på vår dotter. Hon var helt frisk ända från början. Hon hade det bara lite jobbigt med andningen och kramperna var förmodlgen för att hon hade lågt blodsocker.
Men jag är glad, OERHÖRT glad över att personalen tog det lilla på så stort allvar. Dom tog det säkra före det osäkra.
Vi var rädd och orolig, men det slutade bra.
Ingen vet vad rädsla är förrän man har fått barn. Man kan vara rädd om det händer något ens eget liv, hund, nära och kära. Men det finns ingen rädsla som är så skräckfyllt som när det handlar om ens barn.
Man är rädd hela tiden. På dagen, på natten!
Hela världen är man rädd för!
Det jag vill komma till är att det är nog ganska lätt att bli en "hönsmamma". Skydda från allt och alla! Det svåra är nog att låta bli att göra det. Ju mer utmaningar dessto mer skinn på näsan.
Jag ska försöka vara en så bra mamma som möjligt för min dotter.
Och ja, jag älskar henne över allt annat! Jag skulle ge mitt liv för henne <3

---

Åter till verkligheten.
Det var många planer för idag, men jag har inte gjort nånting som jag skulle faktiskt. Jo, jag har tvättat...
Jimmy kom hem åtta imorse efter han jobbat hela natten. Junie vaknade när hon hörde nyckeln i låset tror jag och sken upp som en sol. Vi myste lite hela familjen en stund, sen lämnade vi pappa i sovrummet för att få sova ensam och ostört. Vi tog vagnen (den älskade vagnen) och traskade till affären för att inhandla god frukost tills pappa skulle vakna. Men han gjorde inte som han brukade, han vaknade inte vid 11 snåret och var hungrig... Utan klockan 4!
Idag hade jag tänkt att vi skulle åka till öppnaförskolan för första gången. Har nog sagt alla tisdagar i snart 8 månaders tid att jag ska gå, men det har aldrig blivit av. Men idag tänkte jag att vi skulle dit! Skrev på facebook av nån anledning att vi skulle dit, så kommenterar Emma att det är stängt idag. Tänk vilken tur att jag skrev att jag skulle dit! Istället för att stå och banka på dörren där så stannade vi hemma och mös. Vi låg i soffan, inlindad i en filt och kollade på tecknat. Hur mysigt som helst!
Junie åt och sen tog vi en promenad med vagnen( den älskade vagnen!!!) runt i äbro.
Idag har jag alltså gjort sånt som man ska göra när man är mamma ledig. Tagit mg tid att BARA umgås med min dotter. Inte åkt nånstans, inte städat och INTE haft en massa måsten.

Senare på kvällen kikade farfar förbi, gullade lite med en trött Junie och pratade lite allvar och jakt med fästmannen. Lagomt tills hon hade somnat tittade mamma och pappa förbi (eller ska jag kanske skriva mormor och morfar). Dom fick med sig en hel påse med plommon som vi plockat hos svärmor/farmor. Så nu ska jag plocka mer till oss och så ska jag göra en plommon paj. Kan bli gott. Kanske..
Har precis sms:at med faster Madde. Imorgon ska vi ta en promenad dit efter vi varit på BVC. Äta go fika och surra.


Nu är fästmannen på jobbet igen.
Den lilla sover så sött i mamma och pappas säng.
Jag sitter här.
Funderar på om jag ska gå och lägga mig.
Borra in näsan i våran perfekta underbara lilla tös som luktar en blandning mellan sommarblommor och baby svett. (luktar underbart!)

Det här blev ett långt inlägg.
Tog säkert två timmar att skriva, eftersom jag tittar på tv och sms:ar med älsklingen samtidigt. hehe
Men nu är det klart och jag tänker krypa ner hos trollet.
Godnatt!

Min älskade lilla älskling! <3