Tankar...

När jag tänker tillbaka på året som gått så måste jag säga att det varit ett väldigt omtumlande år...
Alla bekymmer med huset, innan det löste sig och man fick rätsida på saker och ting. Där måste jag höja min sambo och själsfrände till skyn! Herregud vilket tålamod karln har! Jag va nära att bryta ihop hundra gånger om och kände att allt va hopplöst, humörsvägningar, gråt, ilska, hysteriska utbrott... Jimmy tog tag i saken, ringde 55 samtal och krigade med den ena och den andra.
Efter fem månader hade vi ett fungerande hus.
Jag har levt i en lycklig bubbla hela mitt liv, jag har aldrig behöva ta farväl av någon jag älskar förtidigt och nån värre dödlig sjukdom hade jag knappt hört talas om när jag var liten. Mina nära och kära har alltid funnits tillhands och jag hade turen att få just dom finaste vännerna och den bästa karl. ;)
Isomras blev min stora, starka älskade pappa sjuk.
Helt plötsligt står jag på sjukhuset med en man som ser ihopsjunken, grå/blek och SJUK ut. De va min pappa, han som har kondition som en 20 åring, har fått hjärtfel?!
Som tur är och det mkt tack vare hans goda kondition så är han nu hemma igen. <3
Allt börjar sakta men säkert komma till rätta.

Det jag egentligen vill komma fram till är att jag, Jimmy och Junie har en otrolig tur.
Jag har en underbar familj och Jimmy har en underbar familj som ställer upp i vått och torrt.
Junie har fått och kommer få en otroligt trygg uppväxt med trygghet och mycket kärlek.
Våra vänner finns alltid när man behöver dom. (även när man inte behöver dom <3)
Så jag vill bara säga:

Tack!