...

Min fina och högst älskade morfar har vandrat vidare, där sitter han säkert och spelar dragspel så mycket han orkar och ojar sig över hur dålig koll jag har på "jänta" som ramlar, klättrar och slår sig överallt.
Varje gång Hedda slår sig, ramlar av en stol, soffa eller slår huvudet i bordskanten så tänker jag på morfar. Han kunde för sitt liv inte förstå varför det ska vara kanter på bord, varför inte runda av dom!
Varje gång jag hör en dieselbil tänker jag på morfar, han körde alla bilar som han körde en gammal dieselbil.
När jag läser tidningen, tänker jag på morfar. Alla tidningsutklipp han satte in i sina pärmar.

Varje gång jag får en stund över så dyker tankarna på morfar upp.
Han är saknad, så oerhört!

Kvällen innan han gick bort låg jag och Jimmy i sängen och pratade om honom, vi pratade länge. Vi skrattade, jag grät.

Jag saknar dig morfar, mer än jag än jag trodde jag skulle göra. Det känns så konstigt, overkligt på något sätt. Jag var hos dig så mycket jag kunde den sista tiden, jag försökte hjälpa dig så mycket jag kunde.
Du är saknad! <3