Envis, tjurg och lik mamma?

I fredags tänkte Junie krypa upp för trappen hos mamma och pappa.
Jag sa ifrån och lyfte därifrån henne.
Hon kröp dit igen.
Jag sa ifrån lite strängare och lyfte henne därifrån.
Hon kröp dit och tittade SURT på mig.
Jag sa ifrån argt och lyfte därifrån henne lite "våldsammare".

Junie tänkte krypa dit men började grina innan hon hann fram.
Utan att jag rört henne...

Jag vann, trodde jag.

Igår stod jag i köket och Junie försvann plötsligt, hittade henne på andra trappsteget på väg upp för tredje.
Jag hann inte fram innan hon ramlade ner, som tur var så for hon på rumpan ner för alla tre.
Kanske hon inte klättrar upp nå mer nu när hon blev så rädd, tänkte jag.
Ack så fel jag hade...

Tjurighet kan vara användbart i framtiden, men helst inte för mamma och pappa.